Början av slutet
Min mammas alkoholism började när hon var liten. Min mormor är nämligen också alkoholist, även min morfar (som jag förövrigt endast har träffat en gång som jag kommer ihåg). Jag kan nästan till och med säga att hon hade en värre uppväxt än min. Men den vet jag inte mycket om. Bara några smådelar här och var, där vissa jag tjuvläst mig till och andra uppfattat och lagt ihop av min mors egna ord. Alkoholism är sorgligt nog ärftligt, vilket kan vara svårt att förstå för utomstående. Man borde väl kanske tycka att man inte vill bli ett lika stort rövhål som ens förälder/föräldrar, men det fungerar inte riktigt så tyvärr. I vissa fall, ja. Men i de flesta så förstör det mer än bara ett liv. Det kan förstöra hela generationer.
Sprit har alltid varit en central del i vår familj. Mina första minnen som involverar min familj innehåller fylla. Det har funnits där så länge jag kommer ihåg. På vår gata i vår småstad hade vi en stor gemenskap. En gemenskap som betydde mycket aktiviteter som kräftskiva, brännboll, fotbollskvällar och så vidare bland grannarna.
"Man behöver inte alltid stressa, man kan ta det lugnt" sluddrade min mamma ut med stängda ögon efter en kväll med grannarna som denna gång innehöll grillning och brännboll på gräsplätten precis vid vårat kvarter. Hon satt i min säng och skulle natta mig. Jag var 5 år. Jag låg i sängen, sa ingenting utan bara låg där och tittade på henne. Plötsligt ramlar hon framåt, och slår i golvet. Orörlig. Jag satte mig snabbt upp ur sängen med skräck i mina ögon. Dunsen och smällen måste ha hörts nerifrån från mitt rum på övervåningen, och jag hörde steg i trappan upp. När min pappa kom upp satt jag bredvid mamma och försökte försiktigt att väcka henne. Jag tittade upp på min pappa, som vars ögon var fyllda med blandad ilska, oro och sorg.
"Gå och lägg dig" grymtade han åt mig medan han bar upp min mamma och gick med henne till deras sovrum bredvid mitt. Jag kröp upp i min säng igen. Stirrade upp i taket, väntade. Inte en tår föll från mina ögon. Jag var tom.
Minnen, minnen, minnen som etsar sig fast i huvudet och som aldrig kommer att raderas. De kommer aldrig att glömmas. De kommer alltid påverka en, oavsett vad man gör med sitt liv. Oavsett om man utvecklar ett fullt alkoholberoende eller om man skapar sig ett "Svensson-liv"; gift, med villa, två barn & hund. Det påverkar. Du kan bli oerhört pedant efter att fått tagit hand om din alkis-förälder i hela din uppväxt, du kan utveckla aggressions problem, du kan bli arbetsnarkoman, träningsnarkoman... På något sätt kommer du försöka få utlopp för dina känslor och undangöma minnen, som du kanske till och med inte kommer ihåg.
Detta var ett av mina mer milda minnen av mina föräldrar. Men jag tänkte att vi kan börja lite smått, men också för att mycket är förträngt från min barndom.
Klockan slår nu 01.15, och jag ska jobba natt imorgon. Så hade planerat att vara vaken i princip hela natten. Har öl och sprit så mig går det ingen nöd på iallafall.
Hoppas ni har det bra där ute, och hoppas ni hittar ljuspunkter i era liv som får er att fortsätta den tidslösa kampen.
Peace, V.
Välkommen!
Första inlägget. Klockan är 23.49. Jag sitter själv i lägenheten. Min mor är uppåt i Sverige någonstans, osäker på var. Jag hämtar den sjunde ölen från kylen, knäpper den och tänder samtidigt en cigg. Snart ska jag nog ta fram det tunga artilleriet, vilket menas med sprit.
Jag känner ingenting än, och det tycker jag inte om. Måste glömma, måste få det att försvinna. Smärtan. Såren som blöder så ymmigt sluts för en stund när fyllan kommer.
Hur börjar man en blogg som gör så ont? Hur börjar man riva upp sår och förträngda minnen? Det är kanske därför jag dricker nu, jag vet inte. Det kan också vara för att jag är på god väg att utveckla ett alkoholberoende själv.
Som ni kanske vet så är jag en 18-årig tjej. Jag fyllde faktiskt 18 för några dagar sedan.
Min mamma är alkoholist. Min pappa har också problem med det, men inte till samma grad som min mor.
Det och allt vad det innebär plus mellanbarn, mina föräldrars separation, enorm prestationsångest, min fars nya brud var väl inte den bästa, dålig kontakt med min far och så vidare, och så vidare ledde till där jag sitter nu.
Det finns inte mycket som jag inte har testat och inte gjort, och de flesta av dem historierna kommer ni att få läsa här.
Jag har inte läkt. Jag är trasig, och kommer förmodligen att förbli trasig. Men jag vill försöka hjälpa så många uppåt, på min väg ner i alkoholistens värld, den äckliga, mörka och hemska värld som förstör så många liv. Som förstörde och förstör mitt.
Första inlägget. Klockan är 00.05, och jag ska alldeles strax publicera. Det tunga artilleriet är nu framtaget, och det kommer att bli en lång natt.
Peace, V.
